Brudens klädsel förr



brudklanning forr

Brudklänningen är inte bara en fantastisk klänning som gör att allas ögon riktas på bruden. Genom historien har modet kommit och gått, vidskepelser har fastställts och olika religioner och kulturer har alla bidragit till hur brudklänningen ser ut idag.




Färger

Vitt är den mest populära färgen, och den mest traditionella färgen för en brudklänning. I England blev vitt populärt efter att drottning Victoria gifte sig i vitt med Albert av Sachsen år 1840. Historiskt har kvinnor under årens lopp använt sin bästa klänning eller annan klänning vid sitt bröllop. I England under den industriella revolutionen och vid tiden före första världskriget, återanvändes brudklänningarna genom att färga dem efter bröllopet.

Brudens klädsel har varierat genom åren. På 1700-talet kunde brudklänningen vara blommig. Att bära vitt var ingen nyhet när det slog igenom på 1800-talet. Det finns exempel på vita bruddräkter både från 1600- och 1700-talet, men då endast inom de högre stånden. Den svarta högtidsdräkten förblev den vanligaste klänningen för de lägre samhällsskikten till ett stycke in på 1900-talet.

Den svarta klänningen kunde ha vit isättning av tyll, siden eller spetsar och vitt krås kring hals och ärmar. På huvudet bars en slöja av tyll tillsammans med en myrtenkrans eller socknens guldkrona. Under klänningen vit underkjol med volanger och spetsar. Till detta svarta resårkängor med hög klack och vita handskar. Brudbuketten var en enkel bukett omknuten med ett sidenband.

I Kina och Indien är brudklänningen traditionellt röd, som symboliserar lycka. Nu för tiden väljer brudar olika färger och även västerländska designer för deras speciella dag.

En bit in på 1900-talet har dock den vita brudklänningen slagit igenom i alla samhällsklasser. Fram till 1950-talet var brudklänningarna vid kyrklig vigsel alltid hellånga med eller utan släp. Slöjan var lång eller kort i tyll. Senare blev klänningen ankellång och slöjan kort. Under en period vid slutet av 1960-talet hände det att blivande brudar kunde klä sig i en kort-kort klänning, men den perioden blev inte långvarig och snart var det åter populärt med långa brudklänningar.

Att klä bruden tog många timmar och det var oftast prästfrun eller prästdottern som fick det uppdraget. Hon gjorde även huvudprydnaden som ibland kunde se mycket märklig ut genom sin hopsättning av växter, sidenband spiror etc och sitt omfång.

Brudkrona

Den viktigaste detaljen i brudens utstyrsel var den gyllene kronan. Den blev en symbol för hela bröllopet och samtidigt en bekräftelse på brudens renhet och dygd. Den blivande bruden måste vara oskuld för att få låna kyrkans krona. Kvinna som gått till sängs med sin fästman och likväl brukade "kyska brudars skrud", skulle böta två daler till kyrkan, enligt 1686 års kyrkolag.

Det var inte bara kronor som användes som huvudprydnader. Kransar av t.ex. myrten kunde också användas. Förutseende mödrar brukade ha en liten myrtenbuske i kruka, som sedan kunde användas till döttrarnas bröllop. Myrtenkronorna användes framförallt av brudar inom de högre stånden medan mässingskronor, konstgjorda blommor etc. oftast användes av allmogens brudar. Brudsmyckena fästes på "kåpebonaden" en slags bröstlapp.

Vidskepelse

Historiskt finns det mängder av olika vidskepelser beträffande bröllopsklänningen. Brudens utstyrsel styrs ibland av ordspråket ”något gammalt, något nytt, något lånat, något blått och en silver sex pence i skon” som ska föra tur med sig.

En annan vidskepelse handlar om slöjan. Ursprungligen bars dessa av romarna, för att förvirra onda andar och skydda bruden.

Det är också tradition att brudgummen inte ska se sin brud före bröllopsdagen.


Senast uppdaterad torsdag 11 augusti 2011 kl. 17:32